Supermamma
Man kan inte alltid vara en supermamma, man kan inte orka allt alla dagar och ibland tar bara allt emot, idag är en sån dag för mig.
Börjar bra med att lilleman (Jason) börjar att vara elak emot Xzeena (hunden) hon får inte ligga/sitta vart hon vill utan att han ska bestämma och säga att det är "hans" plats. Han stänger in henne i sovrummet och ja, det är det ena efter det andra. Han ska kolla på frost och efter en halvtimma ska han kolla på blixten mcqueen i sovrummet och ha välling, sedan ska han inte ha välling men ångrar sig igen ändå.
Jag försöker att han istället ska äta någon mat men han vägrar.
Som jag sa så är det en dag idag som jag verkligen inte orkar med så jag gav med mig och går ut i köket för att värma på vällingen som han ville ha en kvart innan igentligen, men då råkar jag putta omkull flaskan så den landar på mig, jag får välling över hela benen och kläderna. Blir välling avtryck på mitt nyskurade golv efter mina fötter, in i duschen. Smäller sedan igen luckan till micron och då träffar den SÅKLART glastallriken som man har I micron och den går i 20 delar, var av en del träffar min fot med den vassaste delen och jag börjar såklart att blöda. Torkar sedan välling på golvet medans en arg Jason ropar ifrån sovrummet att jag ska komma för att playa hans film. Jag nästan bryter ihop och får gå in och förklara för Jason att mamma inte kan göra 120 saker samtidigt. Att jag inte kan vara den där supermamman varje dag för jag orkar inte, jag är helt slut nu i slutet av min graviditet och mår som en popkorn ibland. Ibland är jag äverdrivet rastlös och pigg men sedan ligger man där helt uttmattad och vill inget annat än att vila och sova. Jag är så trött nu helt enkelt.
Får se hur länge jag ska orka med allt, vill inte möta på den där förbannade väggen bara. Men ibland känns den inte långt borta, ibland vill jag bara falla pladansk och gråta. Längtar tills allt detta är över nu, jag vill börja träna och bli pigg igen.
Jag älskar att vara mamma, jag älskar min son mest av allt i hela denna värld men ibland säger orken ifrån och ibland känns det som man faller sakta bit för bit. Men jag vet att jag alltid tar mig upp, för jag är faktiskt en jäkligt grym supermamma.
Kommenterar gör du här!
Trackback
