Hejsan!

Nu har jag lite "egentid" när Jason sover och Joakim är ute med båten och fiskar,

så jag tänkte berätta om förlossningen för er.

Bli inte rädda för att skaffa barn nu bara haha ;)

 

Natten till den 4/6 vid ca 03.00 tiden så fick jag en kraftig "mensvärk" som var otroligt jobbig, jag trodde att jag bara var bajsignödig och gick till toa men nej det gick inte så jag gick och la mig igen. Men värkarna slutade inte och dom gjorde ondare och ondare för varje gång men jag ville inte väcka Joakim för jag trodde verkligen att dom skulle försvinna. Men ca halv 5 fick jag väcka Joakim med gråten i halsen och tårarna rann, snyftade fram att jag hade ont och han sa: Har du ont? HAAAAR DU ONT?

tror inte han fattade först (haha)

 

Han fick tillslut gå upp och ringa till förlossningen som sa "Ta en värktablett och ett varmt bad så kan det avta!"

Jag fick ringa mamma som fick komma med värktabletter, jag grät något otroligt när jag ringde mamma. Hon kom som en hjälte med tabletter och jag tog ett bad men det hjälpte INTE kan jag ju tala om.

Jag och Joakim började räkna minutrarna mellan värkarna och kom sedan ner till ca 3 min mellan värkarna och då fick Joakim ringa igen till förlossningen, jag ville verkligen inte vara hemma längre jag ville bara till sjukhuset.

Dom sa att vi kunde åka in till möndals förlossning, tack och lov!

 

Joakim stack och hämtade bilen och sedan packade vi in BBväskan och Xzeena och fick lämna henne till min lillasyster. Sedan bar det iväg till BB vid ca 8 tiden. Och JA, det var mitt i morgonkaosen i trafiken!

Jag satt i bilen i långa kööööer och hade fruktansvärt ont! Jag trodde jag skulle avlida.

 

När vi väl kom fram till möndal så hittade vi inte förlossningen! så vi gick runt där inne och vela tills vi såg en som jobbade där som berättade vart vi skulle. När vi kom rätt så tog dom emot oss med engång.

Jag fick lägga mig på en "säng" och dom satte saker på min mage som mätte värkarna och barnets hjärtljud, allt var bra. På en skärm kunde jag och Joakim se när värkarna skulle komma och när dom skulle avta, det är det värsta jag har vart med om. Efter ca en halvtimma kollade dom om jag hade öppnat mig och ja det hade jag, med 2 cm. Då fick vi frågan om vi ville stanna, och ja absolut ville vi det jag ville INTE hem.

Så vi fick ett rum och lägga oss i, där låg jag ett tag och usch vad ont det gjorde.

Dom ville att jag skulle gå upp och röra på mig så de gjorde jag, men inte länge pallade inte ville bara sova.

 

Efter ett tag fick jag lustgas, jag blev överlycklig! Joakim också emellanåt hahah ;)

Timmarna gick och smärtan blev jobbigare .. jag fick tänka på om jag ville ha ryggmärgsbedövning och den tackade jag ja till. Jag fick då sätta mig upp och en läkare kom och satte in den i ryggen på mig, jag minns inte så jätte mycket ifrån detta ögonblick då jag verkligen hade legat med min bästa vän lustasen.

Men barnmorskan hörde hur krystvärkarna kom och frågade om jag kände för att krysta och JA det gjorde jag verkligen. Men sedan gick dom och det var bara jag och Joakim kvar i rummet, kommer ihåg att han ville hämta dom en stund senare men det ville inte jag haha, han sa till mig flera gånger att släppa lustgasen men jag ville inte! Det var så skönt, som om jag nästan kunde somna men ikke sa nikke då kom barnmorskan och jag fick be Joakim dra av mig byxorna och la mig på sidan igen.

 

Barnmorskan spräckte vattnet på mig för att det skulle gå snabbare och hon satte även en slags antänd på Jason´s huvud. Kändes konstigt när hon sa att hon såg hans huvud och att han var mörkhårig =)

 

Och ett tag efter sattes allt igång och dom jobbigaste värkarna kom, krystvärkarna! Och det kändes verkligen som att ett bowlingklot skulle ut, det kändes så trångt och jobbigt i hela nedredelen. Helt sjuk känsla!

Joakim satt och höll min hand och sa hur duktig jag var och att jag skulle kämpa på. Jag trodde flera gånger att han hade kommit ut men nej det hade han inte, det blev brottom och Jasons hjärta svajade upp och ned så dom fick klippa mig. Jag kände inte när dom gjorde klippet, trodde inte dom hade gjort det.

Det kom in fler och fler som hjälpte till att få ut Jason, jag fick tillslut lägga mig på rygg och en barnmorska stod och sa hur jag skulle göra och hur duktig jag var, man blev nästan irriterad på "använd hela värken och krysta, du är så duktig" man ville bara strypa någon för att man hade så ont. Men tillslut kände jag hur det bara slaffsade till i magen och att Jason kom ut, ggguuuuuuuuud vilken härlig känsla när han var ute och låg på min mage.

När man hörde hans skrik var helt sjukt också, det var det man hade väntat på i flera timmar och äntligen kom det, så himla skönt!

 

Joakim fick såklart klippa navelsträngen och vi fick se moderkakan m.m sedan snyddes jag och fick ta mig en dusch. Vi fick in mackor och juice med blommor och flagga =)

Sedan fick vi besked om att vi kunde få ett eget rum på BB också så att Joakim kunde sova över där med mig och Jason, jag blev överlycklig! Jag ville verkligen inte sova där utan Joakim, ja har ju sådan sjukhusfobi. Jag hade ju börjat lipa om Joakim fick åka hem, så TACK att han fick stanna!

Vi sov två nätter på BB och sedan på torsdagen efter hans kontroll så fick vi åka hem och gud vilken underbar känsla! Hem, jag ville bara hem helatiden! När vi kom hem så kom min pappa och mötte oss med vår lilla Xzeena och hon var jätte glad och hon har tagit bra hand om Jason hon är en jättebra storasyster =) (som jag har intalat alla under hela gravidateten!)

 

Nu har det gått 16dagar sedan Jason kom till världen och allt går jättebra och vi mår jättebra!

Jag har haft fruktansvärt ont i "klippet" men det känns nästan inte längre, jag kan gå och sitta normalt igen helt underbart! Och Jason är världens sötaste son, älskar han otroligt mycket. Min egna lilla familj, Joakim Jason och Xzeena, det bästa som hänt mig, obeskrivlig käärlek!